konstnärens läxa
Nadja var den mest begåvade eleven på konstskolan. Genom hårt arbete, hängivenhet, fantasi och stor konstnärlig begåvning hade hon tagit sig genom den hårda utbildningen, och nu var hon snart färdig.
"Nu återstår baran en lektion", sa hennes lärare en dag. "Din uppgift är att måla en tavla som ska bli ditt hitills mest framstående verk".
Nadja arbetade dag och natt och tillslut var tavlan därdig. Detta var sanneriligen hennes bästa verk.
"Mycker bra", berömde läraren. "Ta nu tavlan till torget och häng på den där så att alla kan se den. Häng också upp en skylt som berättar att du ställer ut ditt ver till allmänt beskådande, och att du vore mycket tacksam om den som hittar ett fel i tavlan skulle vilja markera det med ett kryss".
Nadja gjorde precis som läraren sa, och väntade sedan otåligt några dagar. Sedan skyndade hon till torget, spänd av förväntan. Skulle hon ha klarat testet? Skulle tavlan vara fri från kryssmarkeringar? Men hjärtat blev alldeles tungt i bröstet när hon fick syn på tavlan. Redan på långt håll kunde hon se att tavlan var alldeles överklottrad med kryss. Nu skulle hon helt säkert bli underkänd.
Bedrövad återvände hon till skolan, och visade tavlan för sin lärare. Denne sa inte så mycket, utan bad Nadja göra en ny tavla - om möjligt ännu bättre än den förra.
Den här gången arbetade Nadja ännu hårdare. Hon ville ju så gärna lyckas! Läraren berämde även den nya tavlan och förklarade att också den skulle ställas ut på torget.
Men den här gången skulle meddelandet bredvid tavlan vara lite annorlunda.
Nadja lyssnade på instruktionerna och skyndade sig sedan till torget. Fär hängde hon upp tavlan tillsammans med en ny skylt. Också den här skylten uppmanade folk att märka ut eventuella fel. Men nu fick åskådarna också chansen att korrigera felen, med hjälp av penslar och färg som stod intill.
Och tänk - när Nadja återvände några dagar senare hade ingen hittat ett ända fel. Glädjestrålande ätervände hon till skolan och visade upp tavlan för sin lärare.
"Du har nu lärt dig sin sista läxa du behöver", sa läraren med ett leende. "Och lärdomen är denna :Det kommer alltid att finnas människor som bedömer dina verk. Den första tavlan var fylld med kryss, eftersom många gärna vill vara med och tycka när de får chansen - även om de inte har några kunskaper i ämnet. Den andra tavlan var fri från kryss, eftersom bedömarnas egen kunskap och skicklighet stod på spel. Så när du lagt ner din själ, din begåvning och ditt hjärta i ett verk, var din egen domare. Du ger verket dess värde - det kan varldens betraktare aldrig ta ifrån dig. Och glöm inte att detta också gäller när du själv ska bedöma någon annans livsverk".
"Nu återstår baran en lektion", sa hennes lärare en dag. "Din uppgift är att måla en tavla som ska bli ditt hitills mest framstående verk".
Nadja arbetade dag och natt och tillslut var tavlan därdig. Detta var sanneriligen hennes bästa verk.
"Mycker bra", berömde läraren. "Ta nu tavlan till torget och häng på den där så att alla kan se den. Häng också upp en skylt som berättar att du ställer ut ditt ver till allmänt beskådande, och att du vore mycket tacksam om den som hittar ett fel i tavlan skulle vilja markera det med ett kryss".
Nadja gjorde precis som läraren sa, och väntade sedan otåligt några dagar. Sedan skyndade hon till torget, spänd av förväntan. Skulle hon ha klarat testet? Skulle tavlan vara fri från kryssmarkeringar? Men hjärtat blev alldeles tungt i bröstet när hon fick syn på tavlan. Redan på långt håll kunde hon se att tavlan var alldeles överklottrad med kryss. Nu skulle hon helt säkert bli underkänd.
Bedrövad återvände hon till skolan, och visade tavlan för sin lärare. Denne sa inte så mycket, utan bad Nadja göra en ny tavla - om möjligt ännu bättre än den förra.
Den här gången arbetade Nadja ännu hårdare. Hon ville ju så gärna lyckas! Läraren berämde även den nya tavlan och förklarade att också den skulle ställas ut på torget.
Men den här gången skulle meddelandet bredvid tavlan vara lite annorlunda.
Nadja lyssnade på instruktionerna och skyndade sig sedan till torget. Fär hängde hon upp tavlan tillsammans med en ny skylt. Också den här skylten uppmanade folk att märka ut eventuella fel. Men nu fick åskådarna också chansen att korrigera felen, med hjälp av penslar och färg som stod intill.
Och tänk - när Nadja återvände några dagar senare hade ingen hittat ett ända fel. Glädjestrålande ätervände hon till skolan och visade upp tavlan för sin lärare.
"Du har nu lärt dig sin sista läxa du behöver", sa läraren med ett leende. "Och lärdomen är denna :Det kommer alltid att finnas människor som bedömer dina verk. Den första tavlan var fylld med kryss, eftersom många gärna vill vara med och tycka när de får chansen - även om de inte har några kunskaper i ämnet. Den andra tavlan var fri från kryss, eftersom bedömarnas egen kunskap och skicklighet stod på spel. Så när du lagt ner din själ, din begåvning och ditt hjärta i ett verk, var din egen domare. Du ger verket dess värde - det kan varldens betraktare aldrig ta ifrån dig. Och glöm inte att detta också gäller när du själv ska bedöma någon annans livsverk".
Kommentarer
Trackback
