-

1 helt år utan dig. Det känns som en evighet sen jag såg dig, men ändå som om det var igår vi satt på sjukhuset och sa vi ses. Ett helt år har gått, 1 år sen jag fick telefonsamtalet om att du inte längre fanns. Det telefonsamtalet som jag hela tiden gick och väntade på, jag visste att det skulle komma. När jag såg på displayen att det var pappa som ringde fattade jag direkt. Du fanns inte mer. Men hur mycket jag än gått och väntat på detta samtal, hur länge jag hade vetat om att du skulle försvinna så kom det som en chock. Min farmor var borta, min bästa vän. Den personen som stod mig närmast var plötsligt borta.

Jag lovade dig att jag skulle klara mig utan dig. Jag har nu klarat mig i 1 år utan dig, men det har inte varit lätt. I svåra stunder var det alltid dig jag vände mig till. Men när jag inte längre har dig att vända mig till känns allt så hopplöst. I dessa stunder har jag bara velat försvinna. Försvinna från allt och följa efter dig. Men trots det har jag klarat mig genom de tiderna. Ibland tror jag att det är du som ger mig kraften att orka vidare. Jag tror att du är en ängel. Min skyddsängel. Jag vet att du på något sätt finns där, det tvekar jag inte på. Men jag lovar, jag ska klara mig utan dig. Inte för att det är speciellt lätt, men jag kämpar på.

Du var den personen som alltid funnits där för mig. Ända sen den dagen jag föddes fanns du där. Du var den som betydde mest i mitt liv. Du var min allra bästa vän. Det gör ont att veta att jag inte längre kan ringa dig. Vi satt jämt och pratade i flera timmar om allt mellan himmel och jord. Det gör ont att jag inte längre kan åka till dig. Att jag aldrig mer kommer få umgås med dig. Att vi aldrig någonsin kan ha våra samtal mer. Ibland har jag mina samtal med dig, men det är bara jag som pratar. Jag frågar saker, men får inga svar. Det gör ont, för du hade alltid svar på mina frågor. Det är så tomt utan dig.


Jag vet att jag inte besöker kyrkogården. Men jag behöver inte gå till en minneslund för att visa att jag tänker på dig. Jag tänker på dig minst lika mycket på andra ställen. Jag behöver inte tända ljus för att visa att jag bryr mig. Jag bryr mig minst lika mycket i alla fall. Jag tänder ljus hemma ibland. Jag tänder ljus när jag är inne i kyrkan. Mer än så behövs inte. Jag pratar med dig även om jag inte är på kyrkogården. Jag vet att du hör mig i alla fall, vart jag än är så är du med mig. En plats, ett ljus beskriver inget. Du är inte bortglömd för det. Jag vet att du känner att jag tänker på dig, du känner att du inte är bortglömd och det är det som är det viktigaste. 
  

Du var verkligen en del av mig. En del som nu är borta. Jag kommer alltid att ha ett hål i mitt hjärta. Det hålet är det tomrum som du lämnade efter dig. Det är verkligen så oerhört tomt utan dig. Jag tror ingen kommer kunna täppa igen det hålet. Jag önskar jag kunde hitta någon som dig, som kunde ta din plats. Men, jag kan inte. Du var speciell och hur mycket jag än letar kommer jag nog aldrig att finna någon som dig.

Det jag ångrar så sjukt mycket är att jag drog mig undan. När jag fick reda på att du hade cancer så drog jag mig undan. Istället för att finnas där för dig så gömde jag mig. Jag slutade ringa dig, jag slutade åka till dig. Du ringde hela tiden, undrade vad som var fel. Ingenting var som förut. Allt hade förändrats. Det jag aldrig förstod var att jag skulle ta vara på tiden med dig. Visst, jag åkte till dig och ringde ibland. Men inte alls lika mycket som innan. När jag märkte att du skulle försvinna helt, drog jag mig undan mer. Jag försökte att sysselsätta mig hela tiden, träffa vänner hela tiden. Jag var rädd för att vara ensam, rädd för att tänka på det, jag ville inte tänka på det, jag gömde mig helt enkelt för sanningen. Jag ville inte till sjukhuset, men jag var där 4 gånger i slutet. Jag kommer aldrig förlåta mig för detta. För det är nog det dummaste jag någonsin har gjort, dragit mig undan istället för att ta vara på tiden. Att lämna dig när du behövde mig som mest. Förlåt för allt. Om jag kunde spola tillbaks tiden skulle jag ändra allt..

Trots att du är borta så är du ändå kvar. Du kommer alltid att vara kvar i mig. Du kommer alltid att vara en del av mig. Den delen är bland det mest betydelsefulla jag har. Du har hjälpt mig att bli den jag är idag. Och det är jag evigt tacksam för.  

Jag glädjes åt tiden jag fick med dig, åt minnena vi har och för allt du har gett mig. Du har gett mig så otroligt mycket, inte minst kärlek. Jag glädjes åt att jag fick dela så mycket med just dig.

Våra allra sista ord till varandra var "vi ses". Och det kommer vi att göra. Jag vet att du väntar på mig, och det hoppet om att vi kommer att ses får mig att orka gå vidare. Leva livet så att vi kan ses efter det.



Ta hand om dig,
Jag älskar dig förevigt.